Vissa arbetslösa skickades till Kävlinge Lärcentrum. Ulf Blyrup, Kävlinge Kommun, försvarade detta bland annat med att de på det sättet fick lära sig att pendla. Det fanns inget vettigt att göra där, men deltagarna var förbjudna att lämna lokalen för att exempelvis gå på biblioteket. Den möjligheten drogs in efter klagomål på att det ”sprang omkring en massa arbetslösa på stan”.
***
Att kontrollera närvaro verkar ha varit ett ständigt problem. På en av aktiviteterna, Gateway, infördes passerkort så att ingen kunde rymma. När man vid ett tillfälle kontrollräknade visade det sig ändå att det saknades sju personer. De hade hoppat ut genom fönstret.
***
26-årige Thomas Rosholms historia är närmast en provkarta på typiska fenomen ur arbetsmarknadspolitikens märkliga värld. En period av familjeproblem gjorde att han mycket tidigt kom att flytta hemifrån; han använde CSN-pengar för att läsa på gymnasienivå och stod så småningom med oavslutat gymnasium och utan rätt till mer studiemedel. Därmed blev han tvungen att vända sig till socialtjänsten på Kirsebergs Stadsdelsförvaltning, som kom att dominera hans liv under en följd av år.
Rosholm lägger fram fakta i sitt fall metodiskt och nästan helt utan känslouttryck, förutom en karaktäristisk mild sarkasm som lyser fram då och då.
- Det går inte att studera med socialbidrag, så istället placerades jag direkt på jobbsökarkurs, som kallades Avstampet eller Vägledningsverkstaden eller något annat klämkäckt, jag minns faktiskt inte eftersom jag passerat så många olika projekt. Jag tror att jag skrivit personligt brev fem gånger. När jag påpekade detta för en av alla SYO-konsulenter jag mött fick jag svaret att det kan bara bli bättre. Motiveringen har brukat vara att jag ska vänja mig vid att göra något och gå upp på morgonen. Det är en återkommande myt detta att arbetslösa skulle ha svårt att gå upp i tid. Jag har haft jobb och då gick jag upp på morgonen eftersom jag var motiverad, men det känns inte lika motiverande att gå till en jobbsökarkurs. Jag har även varit hos en ”rekreationsterapeut”. Efterhand säger man bara ja till allt. Jag har sagt rent ut att de kan göra vad de vill med mig, eftersom jag behöver pengarna. Många tjänstemän på lägre nivåer i systemet tror förmodligen uppriktigt att det är de arbetslösa det är fel på, jag menar, de har ju själva jobb, ganska tvivelaktiga jobb visserligen enligt mig, och då borde ju vilken idiot som helst kunna få det.
Sommaren 2003 var det dags för arbetspraktik.
- Först ville de placera mig i en arbetstrupp som består av en anställd arbetsledare och tio praktikanter, och som sköter alla parker, rabatter och gräsmattor, målar om och lagar alla staket och lekredskap på lekplatser i Kirseberg. Eftersom jag har en lätt ryggskada kom jag undan det. Istället hamnade jag på kommunens utecafé i Beijers Park. Vi var sex praktikanter, blandat AGA och soc, som jobbade tre dagar och var lediga tre, nio timmars arbete per dag med ledigt för lunch i mån av tid. Inga anställda. Kaféet har ett bra läge och säljer allting till normala priser, så antagligen går det med vinst.
Ett år senare, sommaren 2004, började de verkliga problemen. Rosholm förlorade en månads bidrag eftersom han ansågs ha missat ett bokat möte med en ”vägledningskonsult” för att, för ovanlighetens skull, arbeta på sitt personliga brev. Själv säger han sig inte ha blivit informerad om att det bokade mötet existerade. För att bevisa sin arbetsvilja inför följande månad blev han i alla fall anvisad till AUC Hyllie – på andra sidan Malmö, det mest avlägsna av alla fyra AUC sett från Kirseberg. Att han samtidigt vägrats bidrag till busskort ansågs ”inte vara en godtagbar orsak till att inte gå på mötet”, som det utan ytterligare motivering står i beslutet. Där försvann en månads pengar till.
- Jag har förstått från mer erfarna socialbidragstagare att om alla som är berättigade till bidraget skulle få det, skulle budgeten helt enkelt spricka. Barnfamiljer går säkra, men bland övriga måste de hitta några att peta ut varje månad.
***
Arbetslösheten måste räddas
I augusti var antalet nyanmälda platser på AF ”det högsta på flera decennier”, enligt AMS rapport om arbetsmarknadsläget, och arbetslösheten nere på 3,4 procent. Enligt SCB:s internationellt erkända definition var den visserligen 6,2 procent på årsbasis, men det var ändå de bästa siffrorna på länge.
De nya jobben hade främst skapats i tjänstesektorn och varit förhållandevis ”lågproduktiva”, konstaterade Svenskt näringslivs konjunkturrapport för september. Därför beräknades produktiviteten i landet bara öka med 0,8 procent, en ganska kraftig nedgång efter en lång följd av årliga ökningar på kring 2,5 procent. Men det behövde inte vara något problem, menade Svenskt näringsliv, om ”ett större utbud av arbetskraft pressar ned lönerna i den sektorn”. För att öka utbudet föreslog arbetsgivarorganisationen bland annat ”åtgärder för att få fler äldre att arbeta”.
Men nu måste det sättas stopp för den fallande arbetslösheten, menade Konjunkturinstitutet, KI, i sin konjunkturrapport från augusti. 6,2 procent var nämligen exakt den siffra som institutet räknat fram för ”den så kallade jämviktsarbetslösheten, d.v.s. den nivå av arbetslösheten som på sikt är förenlig med stabil inflation”. Därför måste Riksbanken fortsätta att höja räntan, enligt KI.
I Riksbankens egna uttalanden har numera det omstridda uttrycket ”jämviktsarbetslöshet” (eller ”NAIRU”) försvunnit. Däremot förekommer termen ”resursutnyttjande” flitigt.
- Vad betyder det?
- Det finns ingen enkel definition av begreppet. Vi gör en uppskattning av hur mycket ledig arbetskraft det finns på arbetsmarknaden och hur mycket företagen använder sina maskiner och byggnader, var svaret jag fick från Charlotta Edler, informationssekreterare på Riksbanken.
Den 22 augusti förklarade också vice Riksbankschefen Lars E. O. Svensson att banken höjt räntan och planerat in ytterligare en serie framtida höjningar eftersom ”resursutnyttjandet riskerade att bli för högt”, alltså, alltför få ”maskiner och byggnader” stod oanvända och det fanns alltför lite ”ledig arbetskraft på arbetsmarknaden” – för många var på väg att få jobb.
LO-ekonomerna stödde i sitt nyhetsbrev från juni Riksbankens linje, eftersom ”ingen lönebildning i världen klarar av en alltför expansiv efterfrågan”, det vill säga, om efterfrågan på LO-medlemmarnas arbetskraft skulle bli för stor och deras förhandlingsposition mot deras chefer alltför bra, skulle de skaffa sig alltför höga löner för deras eget bästa.
KI noterade statens enorma budgetöverskott, men ansåg att även om ”överskottsmålet nu överskrids” är det nödvändigt att ”stödja penningpolitikens mindre expansiva inriktning” – Riksbankens strävan att hålla arbetslösheten uppe. Om regeringen vill fortsätta sänka skatterna måste de därför spara på något annat, menade KI. Alla dessa pengar på banken som vi under Göran Persson med stora uppoffringar samlat ihop, fick alltså inte användas.
I rapporten gjorde KI också bedömningen att ”enhetsarbetskostnaden” (vilket betyder lönekostnad per producerad vara) inte får öka med mer än 1,7 procent om målet om 2 procents inflation ska kunna hållas. Om lönekostnaderna för att producera en viss vara ökar 1,7 procent, medan priset på samma vara ökar 2 procent, innebär det rimligtvis att vinstens andel ökar på löneandelens bekostnad. Varför KI tyckte att detta var nödvändigt förklarades inte.
En intressant fråga man kan ställa sig är hur stor ”verklig arbetslöshet” en officiell arbetslöshetssiffra på 6,2 procent – den lägsta som alltså kan tillåtas – motsvarar. 1996, när den officiella statistiken sade 8,1 procent, betecknade 25 procent av de tillfrågade sig själva som arbetslösa i en SIFO-undersökning. Enligt arbetslivsforskaren Susanne Ackum-Agell var den andelen fortfarande 20-25 procent år 2000, när den öppna arbetslösheten låg på 4 procent (förvisso enligt en smalare arbetslöshetsdefinition än den som SCB idag använder). Sysselsättningen var – vid detta tillfälle då vi enligt KI och andra nått smärtgränsen – 76 procent – en bra bit under de 80-83 procent den brukade ligga på åren innan 90-talskrisen.
Experterna från näringslivet, facket och de statliga myndigheterna var hur som helst alla överens – arbetslösheten måste räddas.
Detta var inte tomma ord från ekonomernas sida. Under 2007 och 2008 gjorde Riksbanken sitt bästa för att strypa tillväxten i ekonomin genom en serie räntehöjningar, från 3,25 procent juni 2007 upp till 4,5 procent ett år senare. De sista stegen fick kritik till och med av bankekonomer: ”Riksbanken offrar ekonomin för att få ned inflationen”, menade till exempel Nordeas Annika Winsth. Hösten 2008 hade finanskrisen och den internationella lågkonjunkturen gjort det överflödigt. Hotet om full sysselsättning var avvärjt för den här gången.
I november 2008 sänkte KI generöst den beräknade jämviktsarbetslösheten till 5,7 procent. Men då var Sverige redan på väg in i en djup lågkonjunktur och det fanns inte längre några som helst utsikter att faktiskt komma ned på den nivån.
***
Vad lär sig din arbetsförmedlare?
Av AF:s 9 500 anställda är 6 700 arbetsförmedlare. Arbetsförmedlare är inget yrke man kan utbilda sig till på högskola eller universitet, som t.ex. socionom. De som anställs som arbetsförmedlare har oftast en utbildning som personalvetare, beteendevetare eller liknande, och får sedan en grundutbildning internt som tar ungefär 40 dagar.
Därefter får de också vidareutbildning. Exempel på kurser de gått på är: ”Coachutbildning”, ”Utbildningsdagar kring arbetsförmedlingens kontrollfunktion”, ”Lösningsfokuserat arbetssätt”, ”Processorienterat arbetssätt”, ”Förbättra ditt arbetssökande” och ”Klargöra dina arbetsförutsättningar”.
Låt oss titta närmare på ”Lösningsfokuserat arbetssätt”, som är ett uttryck man snabbt blir bekant med om man studerar AF. Enligt coachen ”Martin” t.ex. (se kapitel 13) ”återkom det hela tiden” i den utbildning som han och hans kollegor fick, vilken enligt honom var ”ett pilotprojekt” för större framtida verksamheter. Såväl AUC i Malmö som Skärholmens Jobbcenter nämner det bland sina principer.
Skoghalls AF har skrivit en ganska grundlig presentation av vad det innebär. Där framgår att metoden utvecklades vid ”Brief Family Therapy Center” (BFTC) i Milwaukee, Wisconsin, USA; Ben Furman och ”Helsinki Brief Therapy Institute”. Syftet är att ”förändra otjänliga tanke- och beteendemönster”. Det är således en terapiform anpassad för personer med psykosociala problem, drogmissbruk och liknande, som man tillämpar på arbetslösa. Man ska ”använda och upprepa den sökandes egna ord” och ställa frågor som ”vad skulle behöva hända i det här samtalet för att Du ska känna att det var värt att komma hit?” och ”…under natten när du ligger och sover – så inträffar ett mirakel. Och miraklet är att det problem som fört dig hit idag bara löser sig såhär (en knäpp med fingrarna i luften)… hur upptäcker du att det hänt ett mirakel? Vad är det första du lägger märke till som är annorlunda?”
Relationen mellan förmedlaren och den arbetslöse kan vara av tre typer: kundrelation, besöksrelation och klagorelation. Den första är idealet, medan den värsta sorten är ”klagorelationen”. Den karaktäriseras av att ”den sökande […] uppfattar visserligen att det finns ett problem, men problemet är någon annans eller också är det någon annan som har skyldighet att göra något för att problemet ska lösas”. De arbetsförmedlare som får den här utbildningen lär sig alltså att den arbetslöse, som inte själv tar på sig hela skulden för sin situation, har ett ”otjänligt tanke- och beteendemönster” som måste förändras med terapi.
***
Vad man än i övrigt kan säga om Fas 3 – för några har den blivit rena guldgruvan.
- Det första Ivan Daza talar om för en är att han är en entreprenör. Det vill säga, en sådan som kan lukta sig till om det finns statliga pengar någonstans, säger Pentti Salmenranta, Fas 3-are.
Ivan Daza blev känd med företaget Blatteförmedlingen, men med starten av underavdelningen Jobbfabriken tog han hem den verkliga storslammen. Från starten i Stockholm har företaget expanderat till Malmö, Göteborg, Helsingborg och Norrköping.
Hemligheten Ivan Daza och hans kompanjon Sunbeam Lilja upptäckt var anordnarbidraget på 225 kronor per dag, eller närmre 5000 på en månad. Jobbfabriken tar idag emot runt 500 arbetslösa. 5000 kronor gånger 500 deltagare blir 2,5 miljoner i månaden eller 30 miljoner om året. Hela Blatteförmedlingen hade 2009 intäkter på 6 miljoner.
***
Mer än hälften av alla arbetande idag är alltså inte sysselsatta med att faktiskt producera något användbart, utan med att övervaka, kommendera, administrera, köpa från och sälja till varandra.
***
