En ny artikel i AB om Eurokrisen och hur långt EU är berett att gå för att genomdriva sin ”självmordspakt”, som Joseph Stiglitz kallat den.
Samtidigt kommer nyheterna att Sverige fallit från topp- till bottennotering vad gäller våra trygghetssystem och att 700.000 svenskar varken har inkomst av lön eller transfereringar, de står utan försörjning helt enkelt.
Sverige är landet som redan följer Europakten utan att ens behöva det. Vi och Finland är de enda länderna i EU som beräknas ha budgetöverskott i år. Samtidigt är vår arbetslöshet 7,7% (7,8% i Finland), mer än 50% högre än i exempelvis Tyskland och Österrike. Svensk ekonomi, den anorektiska supermodellen.
Är det verkligen ett straff att bli ”utkastad” ur EMU? Det vore knappast att ”gå långt”, mot bakgrund av hur det redan ser ut.
Två ”länder”, så långt, har euro som valuta utan att ens behöva vara med i EU; Kosovo och Monaco. I båda fallen har de fått EU:s godkännande, mer eller mindre, på förhand. Kosovo är en egen historia, men att släppa in kasinoekonomin Monaco (alltjämt ett skatteparadis) i valutaunionen, utan motkrav, demonstrerar med all tydlighet att valutaunionens medlemsvillkor varierat från land till land ända från början.
Grekland är heller inte det första EU-landet vars parlament seriöst värderar att ge fan i reglerna men fortsätta att använda euro, utan att några medlemskap. Relativt lydiga delrepubliker såsom Estland förde liknande resonemang 2008 – något som förstås kan ha bidragit till att nationen senare ”godkändes” som medlem av valutaunionen.
Självmordspakt eller inte: Det är inte längre de grekiska arbetarnas skattepengar som kastas in i ”kapitalförstöraren”, det finns inget mer grekiskt kapital att förstöra. Från och med nu är det bl.a. svenska arbetares skattepengar som kastas bort i ”eurokrisen”. Kapitalförstöring ja, pengarna försvinner förstås inte, men det samhälleliga nyttovärdet i att våra resurser, via ECB, ackumuleras av ett fåtal lyckliga privatpersoner registrerade i ett fåtal skatteparadis är tämligen minimalt.
Fastighetsbubblorna i de alltmer högvuxna vinnarländerna Monaco och Liechtenstein skapar varken jobb eller utveckling, men den icke-avtagande tillväxten i dessa låtsasekonomier har tyvärr ett icke försumbart samband med att en hel generation vanliga européer nu måste acceptera ett sämre liv än sina föräldrar för att finansministrarna skall få ihop sina kalkyler.
Att vid slippa underkasta sig IMF, vilket är det enda egentliga absoluta kravet på valutaunionens medlemmar, det låter inte som ett straff för Greklands del. IMF ser ut att bli den enda part i sammanhanget som ”kastas ut”, det är det mest sannolika, och hela notan skickas till Rosenbad m.fl., och i väntan på rätt läge för ny grekisk valuta har den grekiska regeringen, medlem eller inte, alla möjligheter att behålla euron (”Kosovo-status”) ett bra tag till… eller tills ECB stänger för gott.