Den önskade och den oönskade arbetslösheten

Är arbetslöshet bra eller dåligt?
De allra flesta av oss skulle säkert svara ett oreserverat “dåligt”. Det är också så våra politiker framställer det när de håller tal, i valmanifest, osv.
Men, som läsarna av min bok väl känner till, i Konjunkturinstitutets och Riksbankens rapporter, i offentliga rapporter, i statsbudgeten, och i andra dokument avsedda för en smalare läskrets – men på alla sätt offentliga och lätt tillgängliga – stöter man på ett mer nyanserat svar från ledande politiker och ekonomer: arbetslöshet är bra, faktiskt nödvändigt, upptill någonstans kring 5-7% procent – den så kallade “jämviktsarbetslösheten” – men därutöver är det dåligt.
I boken fokuserar jag mycket på denna första siffra, den (från samhällseliten) “önskade” arbetslösheten. Jag tyckte (och tycker fortfarande) det var anmärkningsvärt att våra ledare aktivt upprätthåller något som en stor folkmajoritet med säkerhet uppfattar som ett problem. Till denna dag har jag aldrig (och jag följer det mesta som skrivs i ämnet, dessutom håller jag koll på diverse Facebookgrupper och andra forum för arbetslösa där medlemmarna brukar upptäcka det mesta som är av intresse) sett en artikel på DN Debatt eller SvD:s Brännpunkt som säger “Ey, vi borde dumpa den här konstiga teorin och återgå till att försöka ge arbete åt alla”.
Inte desto mindre, så framstår det idag lite grann som en akademisk fråga. Enligt OECD:s senaste konjunkturrapport är OECD-ländernas genomsnittliga NAIRU (Non Accelerating Inflation Rate Unemployment – den “nödvändiga arbetslösheten”) 6,5 procent – en ökning från 4% på 70-talet, onekligen ett dåligt betyg till den ekonomiska politik som förts de senaste 40 åren. Men den faktiska arbetslösheten är 8%, och har befunnit sig på eller över den nivån sedan 2009. OECD ger inga prognoser för ländernas genomsnitt, men Eurozonen väntas enligt deras beräkningar ligga kvar på en arbetslöshet på 10% och USA på 8 procent åtminstone till och med 2013 (officiella och på olika sätt “friserade” siffror, ska man komma ihåg).
OK, så vad beror det på att policymakarna inte ens lyckas hålla arbetslösheten nere på den nivå de tillåter sig själva, utan att den sticker iväg ännu högre upp, till “oönskat” höga arbetslöshetsnivåer? Det är det jag tänkte börja titta på här. Jag kommer inte med några egna revolutionerande slutsatser här, utan försöker bara presentera allmänt erkända samband lite mer åskådligt än vanligt.
Arbetslösheten kunde naturligtvis elimineras genom att helt enkelt dela de arbetstimmar som finns jämnt mellan alla som vill arbeta. Tyskland fick faktiskt en mindre ökning av arbetslösheten 2009 och åren efter än de flesta andra länder genom ett program där staten tog en del av kostnaden för permiteringar och tillfälliga arbetstidsförkortningar i industrin . I huvudsak har dock de flesta av världens länder bundit sig till en arbetsdag på 8 timmar (eller mer) om dagen. I Sverige har vi inte haft någon arbetstidsförkortning sedan 1973 . I USA har (den faktiska) genomsnittsarbetstiden rentav ökat med 26% på 30 år; hela skillnaden i BNP/kapita mellan USA och Frankrike (ett av få länder som genomfört en arbetstidsförkortning senaste årtiondena) förklaras av att amerikanerna arbetar mer, medan producerat värde/timme (produktivitet) är ungefär den samma i bägge länderna (källa Joseph Stieglitz, Fritt fall).
Ur en synvinkel är arbetslösheten ett fördelningsproblem – av arbetstimmar, från personer som skulle vilja ha dem men inte får dem, till andra personer som ofta skulle föredra att slippa ha dem. Det är detta som Torbjörn Tännsjö, som jag citerar i bokens inledning, konstaterar måste framstå som “ett stort mysterium” för en rymdvarelse som betraktade vårt ekonomiska system utifrån.
Detta är dock ingen förklaring av orsaken till problemet, blott och bart ett sätt som kunde vara mycket enkelt att eliminera problemet, men som likväl (nästan) ingen varit intresserad av att pröva.

Apropå produktivitet, så har den ökat med ett genomsnitt på 2% i världen som helhet varje år under 2000-talet. Ökningen av produktiviteten drivs av tekniska framsteg och även om den på pappret brukar falla, ibland till negativa värden, i början av en djup lågkonjunktur som 2008 (företagen drar ned sin produktion men har ännu inte börjat sparka anställda) och i vissa andra lägen, fortgår den i stort sett genom hög- som lågkonjunkturer.
Ur själva begreppens definitioner följer, att så länge produktiviteten ökar, och om inte arbetstiden förkortas eller antalet personer i arbetskraften minskar, så måste BNP/kapita öka om inte arbetslösheten ska stiga.
Vår ekonomi måste alltså ha evig tillväxt för att inte hamna i kris, som en haj som måste röra sig för att inte sjunka (i själva verket är detta bara sant för några få hajarter). Detta är problematiskt eftersom jorden är ändlig och BNP-tillväxt hittills alltid medfört ökande resursförbrukning och utsläpp, i ett nästan linjärt samband. Fysiskt sett mäter BNP, kan man säga, hastigheten som råvaror omvandlas till sopor (med ett mellansteg som nyttiga produkter).

Det är dock just det vi inte haft under de senaste åren, tillväxt alltså, i tillräckligt hög utsträckning för att hinna ifatt produktivitetstillväxten, varför vi istället fått en ökande arbetslöshet. Nu har vi alltså till slut efter lite utvikningar masat oss fram till ämnet för inlägget, varför arbetslösheten ökar. Men varför har BNP fallit eller stått stilla?
Det beror inte på att det rent fysiskt saknas förutsättningar för att producera – att det saknas fabriker, eller att de saknar råmaterial, eller något sådant. Tvärtom, ett problem är tvärtom “för många fabriker”. OECD-rapporten nämner en sådan faktor: elektricitetsbrist i Japan efter jordbävningskatastrofen. Alla andra faktorer handlar om efterfrågan, alltså: avsättning. Eftersom varor produceras för att säljas med vinst, kommer de inte produceras om de inte går att säljas med vinst, och då blir det heller inga arbetstillfällen.
Bristande efterfrågan skulle kunna bero på att människor helt enkelt inte vill ha de produkter som produceras. Sådana svårigheter dök upp på 50-talet (som skildras i boken), men jag har aldrig hört någon hävda att det skulle vara problemet idag. Logiskt följer att problemet är att människor saknar pengar att köpa de produkter och tjänster som produceras, trots att de vill ha (och kanske också behöver) dem.
Här kan det vara värt att reflektera över vad pengar är. David C Korten skriver att pengar inte är rikedom, utan anspråk på vår samlade rikedom. Medan den formuleringen kanske inte har samma teoretiska exakthet som, säg, Marx, tycker jag den är upplysande på många sätt.
Om det fanns tillräckligt med pengar för att köpa hela världens samlade produktion 2006-2007, innan krisen (och motsatsen vore absurt), måste det uppenbarligen fortfarande finnas det. Om någon saknar “anspråk” (erkända sådana, alltså pengar) på vår samlade produktion och tillgångar, måste det bero på att någon annan har dem istället. Om någon har skulder, måste någon annan ha fordringar. Om någon inte har pengar att betala sina skulder, måste någon annan ha ett överflöd av besparingar.
Man kan alltså formulera problemet som att pengarna inte finns hos de människor, som skulle vilja konsumera för dem. Istället finns de i ökande utsträckning hos personer som inte vill ha de produkter som produceras. Och de personerna återfinner man i en viss grupp – de rika.
Trots allt som rapporteras om lyxyachter, takvåningar och snabba bilar är det nämligen knappast möjligt för de verkligt rika att konsumera för mer än en ringa del av sina inkomster. Och om det hade varit vad de velat, hade de aldrig blivit verkligt rika. De verkligt rika vill framförallt använda sina pengar till att tjäna mer pengar. Psykoterapeuten Jessie O’Neil kallar det för ett sjukdomstillstånd, “affluenza”. Marx talade om personifierat kapital (en lättbegriplig förklaring av personifierat kapital finns i Ehrenberg/Ljunggrens Ekonomihandboken).
Här uppstår en komplikation. I ett kapitalistiskt samhälle är “använda sina pengar till att tjäna mer pengar” att investera i produktion av varor för att sälja dem med vinst. Men det är just möjligheterna att sälja varor som minskat, eftersom de som vill köpa dem saknar pengar att göra det. Ett sätt att försöka lösa det är att istället “investera” i finansiell spekulation. Men det är en lösning som bara skjuter problemet framåt, eftersom finansen bara kan suga upp och flytta runt de vinster som skapas i produktionen av verkliga nyttigheter.
Här är ett par pedagogiska diagram, för USA:

När det talas om “bristande efterfrågan” är det som det handlar om egentligen ett fördelningsproblem. Världsekonomin krisar eftersom pengarna inte finns hos de personer som skulle behöva dem, och då rusar också arbetslösheten uppåt. Behoven finns, människor villiga att arbeta finns, arbetsredskapen finns, men det går inte att göra vinst på det hela.

Detta, krisen, är vad jag huvudsakligen ägnat mig åt sedan boken kom ut. I nästa bloggpost ska jag försöka sammanfatta vad jag kommit fram till.