Bidragsparti?
Sedan valet 2010 har jag gång efter annan stött på påståendet att de socialdemokraterna förlorade det samma eftersom de blivit ett parti för bidrag, istället för ett parti för arbetet.
Det här är ett underligt påstående. Om vi tittar på de förändringar (S) gjort i bidrags- och försäkringssystemen de senaste årtioendena ser det ut så här:
* avskaffande av rätten till beredskapsarbete
* avskaffande av beredskapsarbetet som sådant, ersatt med lägre betalda arbetsmarknadsåtgärder
* sänkning av ersättningsnivån i A-kassan (90% på 80-talet)
* sänkning av sjukpenningen
* förändring av SOL för att möjliggöra anvisning till vagt definierade “kompetenshöjande verksamhet”
* arbetsmarknadsåtgärder inte längre berättiga till nya A-kassedagar
* aktivitetsgarantin
* svårare att skrapa ihop nya A-kassedagar med korta anställningar
Alla förändringar, utom höjningen av A-kassan till 80% efter en kort tid med 75% samt plusjobben, har varit försämringar ur de arbetslösas och sjukas synvinkel, och de reformerna var bara delvisa återställningar av tidigare försämringar.
Så – om (S) inte var ett bidragsparti på 80-talet, hur kan de vara det nu?
Jag kan bara se ett rimligt svar – för att de då omfattade full sysselsättning och keynesianism, istället för att som nu omfatta teorin om jämviktsarbetslöshet. Vill de, som Mona Sahlin exempelvis önskade i sitt avskedstal, bli uppfattade som ett parti för arbete igen, är det det första de borde ompröva.
