Allt om Fas 3!

…eller alla mina artiklar i varje fall, tänkte jag sammanställa här.

Den här i ETC, september 2010, som av någon anledning inte finns kvar på nätet, var en av de första som uppmärksammade fenomenet och särskilt ”bisnissen” kring Fas 3. Och då hade ändå systemet varit i gång över ett år när den skrevs… (sept 2010). Redan här möter vi Pentti ”Ljuramannen” Salmenranta som senare återkommer flera gånger i mina artiklar, helt enkelt eftersom han är en av de mest aktiva och frispråkiga arbetslösa som hamnat i Fas 3, och dessutom en av de första att säga ifrån:

De utfasade
Det har kallats slutstation, förvaring och modernt slaveri. Jobb- och Utvecklingsgarantins (JUG) Fas 3, där en arbetslös hamnar 450 dagar efter att A-kassedagarna tagit slut, har inte fått många positiva omdömen. Men för några har den blivit rena guldgruvan.
- Det första Ivan Daza talar om för en är att han är en entreprenör. Det vill säga, en sådan som kan lukta sig till om det finns statliga pengar någonstans, säger Pentti Salmenranta, Fas 3-are.
Enligt Ivan Dazas CV har han varit allt från taxichaufför till annonssäljare. Men med projektet Jobbfabriken, en del av företaget Blatteförmedlingen, tog han hem storslam. Från starten i Stockholm har företaget expanderat till Malmö, Göteborg, Helsingborg och Norrköping.
Hemligheten Ivan Daza och hans kompanjon Sunbeam Lilja upptäckt var att den som tar emot en utplacerad från JUG Fas 3 får ett anordnarbidrag på 225 kronor per dag, eller närmre 5000 på en månad. Redan i mars uppgav Daza som gästbloggare på ”Entrepreneur Sthlm” att Jobbfabriken ”på åtta månader gått från 2 till 500 personer”. 5000 kronor gånger 500 deltagare blir 2,5 miljoner i månaden eller 30 miljoner om året. Hela Blatteförmedlingen hade 2009 intäkter på 6 miljoner.
”Susanna” var med när Jobbfabriken tog sina första stapplande steg i Stockholm.
- Jag förväntades fotografera med min egen utrustning. Vi hade några små lapptoppar med bara gratisprogram, varje månad måste man installera om dem. Möblerna kom från ett konkursbo. Sunbeam skulle vara vår handledare, men hon var mest hela tiden upptagen med att sitta och ringa till olika AF och ragga mer folk. Hon brydde sig inte ens om att dörren stod öppen och vi hörde det. När hon var på semester vikarierade en student som satt och skrev sin uppsats på arbetstid. Det var helt oseriöst, det enda som var viktigt var närvaron, att vi skulle vara där 9-17.
Jobbfabriken kallar de utplacerade arbetslösa för ”konsulter” och uppger att målet är att de ska ”få möjlighet att skapa nya jobb och nya arbetsmarknader”. Före arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin har varit på studiebesök.
Exempel på projekt som de arbetslösa kan sysselsättas med inom Jobbfabriken är Livsboken (intervjua en gammal människa och skriva hennes livshistoria) och Mångfaldsbarometern, som mäter myndigheters mångfaldsarbete.
Pentti Salmenranta skickades till Jobbfabriken i Norrköping.
-När jag hamnade i Fas 3 fick jag tre val: Prio 1 (mer om dem nedan), rusta upp någon koloni för kommunen, eller jobbfabriken. Jag såg det som ett val mellan pest, kolera eller mässling.
Inte heller här hade man satsat överdrivet på de arbetslösa.
- Allihop var inhysta i fabrikshallen på en gammal övergiven industrilokal. Till att börja med fanns där bra en dator, utan uppkoppling. Det var en hall med stolar, det var allt. I två dagar fick vi föreläsningar på ämnet ”vad är ett projekt?”. Allt var bara trams. Ett projekt var att göra Facebookgrupper åt Kolmårdens djurpark, men inte kommer ett av de största turistmålen i Sverige att lämna sin Facebook till några arbetslösa. Vi skulle utveckla turism utifrån Röde Orm. De hittade bara på vad som helst för att hålla folk sysselsatta.
Men han upplevde också en obehagligare aspekt.
- Det var en otäck stämning, folk vågade inte prata öppet, man sade till varandra ”det finns värre, tänk om man hamnar på Myrorna”. Dessutom rekryterades handledarna bland deltagarna, ett av få riktiga jobb med hyfsad lön man som långtidsarbetslös kan få. Många ville hålla sig väl med ägarna för att ha en chans på dem. Enligt vad som sades anställdes alla handledare på 5 månader och 29 dagar, precis tillräckligt för att inte kvalificera för ny A-kasseperiod. Istället var det tillbaka i Fas 3 när anställningen var slut.
Pentti Salmenranta själv gick dock ut med en kritisk krönika i lokaltidningen och ett inlägg på sin blogg, som blev mycket uppmärksammat.
- Vi har ju yttrandefrihet, och så fascistiskt tror jag faktiskt inte att det här landet är, inte än i alla fall, att de kastar ut mig för att jag säger min mening.
Några dagar senare fick han till slut sin ansökan om att förflyttas till en ideell förening beviljad.
Ett annat företag som kunnat glädja sig åt Fas 3 är ursprungligen Sundsvallsbaserade Prio 1, som nu också har avdelningar i Linköping och Norrköping. De driver Second Hand-butiker och Sara Andersson, en av ägarna och dessutom lokal moderatpolitiker, beskriver företaget så med ”förutom att vi bedriver lokal biståndsverksamhet – samlar in och skänker kläder, möbler och andra förnödenheter till de mest behövande – så är Prio 1 även en arena för långtidsarbetslösa. På bara drygt ett år har cirka 40 personer fått sysselsättning på företaget och på så sätt tagit ett första steg tillbaka till arbetsmarknaden.”
Prio 1 började som en förening, men kort efter att avtalen med AF var klara startade samma grundare ett aktiebolag med samma namn.
- De får betalt för att ta emot folk som sedan arbetar gratis för dem. De ber om gåvor från allmänheten i konkurrens med välgörenhetsorganisationerna, men vilken typ av välgörenhet de egentligen ägnar sig åt är oerhört vagt beskrivet och omöjligt att kontrollera, säger Niklas Tapper från föreningen Svensk Info Service, som granskar företags utnyttjande av åtgärdsplacerade arbetslösa och gjorde en JO-anmälan
De lokala Arbetsförmedlingarnas avtal om Fas 3-placeringar hos Jobbfabriken och Prio 1 är hemligstämplade, som alla arbetsförmedlingsärenden. AF Sundsvall vill inte ens lämna ut information om vilka eventuella avtal med Prio 1 som finns. Till skillnad från exempelvis de företag som har avtal om privat arbetsförmedling och coachning finns alltså ingen dokumentation av hur mycket pengar som betalas ut eller vart, inga anbud som visar AF:s underlag för att välja ett visst företag, över huvud taget ingen offentlig information om vad som sker, annat än den som lämnas av företagen själva eller av de arbetslösa.
Även för kommunerna har Fas 3 varit välkommet. Daniel Eriksson hamnade först på tekniska kontoret i Hjo.
- Jag åkte runt och slipade/målade parkbänkar, och på vintern skottade jag snö. Är inte det ett vanligt jobb vet inte jag vad det är.
I stort sett alla Fas 3-are jag talat med beskriver några gemensamma drag: de fick bara några få alternativ att välja mellan, avtalet skrevs på ett eller två år, och det var mycket svårt för den som ville byta till en annan plats. Något som också gäller Daniel Eriksson. När han flyttade till Sandviken fick hade han tre val: röja skog, återvinningsföretaget Ånyo eller kommunens ledsagarservice. Han valde ledsagarservice.
- När jag kom dit första dagen fanns inget att göra. Ingen dator eller telefon. Men jag fick absolut inte gå därifrån för att söka jobb. Jag var tvungen att bara sitta och vänta. Då fick jag nog.
Även Daniel Eriksson lyckades så småningom kämpa sig till en placering på en förening han själv valde.
- Det man hör är att idag har det blivit svårt att få ut folk i arbetsträning och praktik. Kommunen vill inte ha vanliga gratisjobbare längre, de vill ha Fas 3-are, för då får de dessutom pengarna.

Liknande reportage i Arbetaren:
http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20110224-6

Om det ökande motståndet:
http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20110217-3

Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article8526524.ab
http://www.aftonbladet.se/kultur/article8550216.ab

Rundvandring genom Fas 3-branschen i Kollega, fackförbundet Unionens tidning, publicerad i april 2011:

En gång i tiden, hemma i Ecuador, hade Patricio Boada två företag: en bokhandel och ett där han själv gav Chi Gong- och Tai Chi-kurser. Han drev dem under 18 år.
– Men jag kom i konflikt med korrupta politiker, det blev farligt och så…
Han flydde till Sverige för 12 år sedan. Någon fast anställning här har han aldrig hittat. Så 2009 hittade han något han verkligen hoppades på: en 20 veckor lång ”arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning” i företaget ETU:s regi. Han tog steget att flytta från Kumla till Stockholm för denna utbildnings skull, och lyckades med lite tur hitta en lägenhet i Bro.
– Men det var bara lögn. Det enda jag fick göra var skriva CV, personligt brev, och söka jobb från deras dator – det kan jag redan. Sedan var kursen slut, och jag hamnade i Fas 3 istället.
Patricio Boada antogs till den ”arbetsplatsförlagda arbetsmarknadsutbildningen” i juni, och han gick in i Fas 3 i augusti. De som befinner sig i Fas 3 har varken rätt till utbildning eller praktik. Rimligtvis måste både Arbetsförmedlingen och utbildningsföretaget insett redan när han anvisades kursen, att han aldrig skulle kunna slutföra den.
Men ETU hade en annan idé. De erbjöd Patricio Boada att få sin Fas 3-sysselsättning hos dem. De sade att det fanns goda chanser att det skulle kunna leda till ett arbete. I anvisning beskrivs hans uppgifter helt enkelt som ”alla förekommande sysselsättningsuppgifter”. Det visade sig bli korrekt.
– Först fick jag ingenting att göra. Jag satt i en soffa i receptionen. Jag fick en vecka ledigt. Sedan skulle AF komma på kontroll så då ringde in mig igen. Jag satt på olika platser. Ibland hämtade/lämnade jag post, målade om några dörrar, köpte lunch åt cheferna…
Patricio Boada har minutiöst sparat varje papper som styrker någon del av hans historia och lägger i tur och ordning upp de på köksbordet hemma i lägenheten – han har till och med kopierat lapparna med chefernas lunchbeställningar (bulgur, räkor, ägg, mozarella ”persilja gojs” och grillad paprika).
Men i januari 2010 kom ETU till honom med en glad nyhet. Han skulle äntligen få något vettigt att göra – han skulle kunna använda sina gamla kunskaper i Chi Gong.
Patricio Boada skulle arbeta på den rehabilitering som Försäkringskassan köpte in av företaget Iris Hadar, som också säljer bland annat arbetsmarknadsutbildningar och jobbcoaching till AF (och vars regionchef råkar vara gift med en av ETU:s ägare). Han kallades ”assisterande coach”, men i själva verket arbetade han ensam som Qi Gong-instruktör. Det framgår av de timrapporter han fyllde i och lämnade in varje vecka, som låg till grund för ETU:s fakturering av Iris Hadar.
Det är ett par saker som inte riktigt stämmer här. Den som är i Fas 3 får inte sysselsättas någon annanstans än hos anordnaren utan att också skriva ett nytt avtal. Den som är i Fas 3 får inte heller framställa tjänster eller produkter för försäljning. När Patricio Boada påpekade detta följde en av få vändningar i hans historia som det inte finns något spår av någonstans i hans noggrant ordnade papperstrave.
– De erbjöd mig 3000:- svart under bordet, vid sidan om aktivitetsstödet, om jag höll tyst och fortsatte på Iris Hadar, hävdar han.
Han vägrade. Istället ordnade Iris Hadar ett nystartjobb åt honom, men undan för undan plockades deltagare bort från hans kurser och efter bara en och en halv månad sades han upp igen på grund av arbetsbrist.
– Jobbet var bara till för att få tyst på mig, tror Patricio Boada.
När han sedan tog kontakt med sitt fackförbund, Unionen, blev han dessutom arbetsbefriad sina sista veckor och ombedd att omedelbart lämna in nycklarna.
Enligt honom tog ETU samtidigt emot minst en ytterligare Fas 3-are och 4-5 praktikanter. Företaget tillhandahåller enligt hemsidan bland annat jobbcoacher och gör bedömningar av starta eget-ansökningar åt Arbetsförmedlingen.
– Jag är själv företagare – jag känner igen fiffel när jag ser det. Som vi sade i Ecuador: en ödla äter inte upp en annan ödla, de har båda lika stor mun. Men företag som Iris Hadar och ETU, de utnyttjar bara de chanser politikerna ger dem. Vi håller på att få korruption i Sverige idag, precis som i Latinamerika. Staten skänker bort skattepengar till en massa skumma företag. Vore de ute efter att göra något åt arbetslösheten på riktigt, vore det bästa de kunde göra att ta bort hela Fas 3 och ta bort missbruket av praktikanter, säger han.
Patricio Boada lämnade in en anmälan till Arbetsförmedlingen om oegentligheterna på ETU i juli. Fortfarande idag har han inte fått något besked om vilka åtgärder den föranlett.

Håller en ny sorts korruption på att växa fram i Sverige, som Patricio Boada säger? Det är upp till var och en att avgöra vad det ska kallas; vad som står klart är dock att en ny lönsam marknad öppnats: företag som lever på att hitta på sysselsättning åt arbetslösa i Fas 3 – likgiltigt med vad, så länge anordnarbidraget på 5000 kronor i månaden per arbetslös fortsätter att rulla in.

Virtuell sysselsättning
Företaget VHM:s lokaler är urtypen för ett åtgärdsföretag: långa rader av (gammalmodiga) dataskärmar i en stor sal, framför vilka långa rader av arbetslösa sitter med uttryckslösa ansikten. Patience, klassikern i sammanhanget, får på en del skärmar konkurrens av schack. Vid några bord sitter ytterligare grupper av människor, hängande över varsin kaffekopp.
– Till skillnad från många andra sådana här typer, så hade VHM faktiskt ett intressant projekt: de ska rita upp en virtuell modell av hur Malmö såg ut 1692 med AutoCAD och 3D-Studio Max. Jättespännande, berättar Magnus Kjellman, som gjorde Fas 3-tjänst på WHM under nästan ett halvår .
-Det var bara ett problem. Vi fick ingen undervisning på programmen. Vi hade en dåligt översatt instruktionsbok som vi skulle lära oss själva från och en handledare, som själv var där med någon subventionerad anställning för övrigt, på alla oss 70 arbetslösa, som det var tänkt att man skulle räcka upp handen och fråga. Det tog inte lång tid innan jag insåg att det här fixar jag inte, det ligger inte för mig.
Magnus Kjellman är energisk, gestikulerar och hittar snabbt slagkraftiga formuleringar. Det är ingen överraskning att han tidigare bland annat varit företagssäljare.
– Av de 70 som var där uppskattar jag att 10 lyckades lära sig. Övriga kunde indelas i tre grupper. Grupp 1 läste böcker eller löste korsord. Grupp 2 satt och fikade och snackade. Men det kusligaste var grupp 3, de satt bokstavligen bara och tittade rakt in i väggen. En dag slog insikten ned, att här kommer jag att sitta och göra ingenting i två år, fem dagar i veckan. Då åkte jag direkt till Systemet och köpte 10 ölburkar.
– Det är riktigt att vi använder självstudier huvudsakligen. Det fungerar bra. De som är längre komna kan ju också hjälpa de nyare, säger Per-Åke Nilsson, chef på VHM.
– Jag antar att du är nyfiken på ekonomin, det frågar alla om. Men vi tjänar inte en enda krona på det här, allting går åt till omkostnaderna, hävdar han. Eftersom VHM är en ekonomisk förening är uppgiften svår att kontrollera.
Magnus Kjellman flydde till slut VHM genom att kräva en ny placering på de arbetslösas organisation SALO, som samtidigt som man bekämpar Fas 3 politiskt anordnar egna Fas 3-platser – en paradoxal verksamhet på många sätt, men som det förefaller mycket uppskattad av deltagarna. Idag är han själv anställd med anställningsstöd som handledare.
– När jag kom hit kändes det som att börja leva igen, efter att ha stängt av livet. Jag har alltid jobbat i privata näringslivet med att sälja och dra in pengar, och det är väl inget fel i det, men här känner jag att jag faktiskt hjälper människor som verkligen behöver det, och det är ändå något annat.

”Lekfabriken”
– Jag kallar det för lekfabriken.
Pernilla Andersson är en av dessa arbetslösa som inte klagar i onödan. Hon tyckte det var kul att få Fas 3-sysselsättning på Skogsstyrelsen och skickas ut att rensa i naturreservat med röjsåg men tyvärr, belastningsskadan i hennes händer (samma skada som gjorde att hon blev arbetslös till att börja med) satte stopp. Istället skickades hon till Jobbfabriken.
Jobbfabriken är förmodligen landets största Fas 3-entreprenör, med avdelningar i fem olika städer och drygt 600 arbetslösa placerade hos sig. Förra året fick de 27 miljoner i anordnarbidrag.
- På introduktionskursen var det en meditation där vi skulle sitta och hålla varandra i händerna. En annan gång byggde vi torn av papper. Det skulle visst vara en ”samarbetsövning”. Man skulle också berätta om sig själv inför hela gruppen, ville man inte berätta fick man en rejäl avhyvling. Jag trodde det fanns sekretess på sådant.
Sedan fick hon en stol, en dator och uppmaningen ”välj ett projekt”. Pernilla Andersson valde, precis som Jobbfabrikens handledare uppmuntrade till, det ambitiösare alternativet – att visa entreprenörsanda och utveckla en idé till ett eget företag.
- Min tanke var att starta en butik för film och actionfigurer – jag är tossig i sådana…
Men när Jobbfabriken lade fram ett avtal som skulle ge Blatteförmedlingen (företaget bakom projektet) 30 procent av intäkterna och alla rättigheter till idén tappade hon sugen. Hon återgick till att sitta framför sin dator.
Sommaren 2010 blev hon sjukskriven två månader efter en operation. När tiden började gå mot sitt slut ringde hennes handledare upp henne – men inte för en ”krya på dig”-hälsning.
- De sade att jag gärna fick vara borta så länge som möjligt.
Men sjukskrivningen tog slut och Pernilla kom tillbaka. Hon hade trott att dagarna på jobbfabriken knappast kunde bli värre än vad de redan var – nu upptäckte hon att hon hade fel.
- Då hade de tagit min stol och min dator. Jag hade ingen plats längre. Jag fick gå fram och tillbaka i korridorerna i åtta timmar per dag, och det är ingen höjdare kan jag säga.
Liksom Magnus Kjellman lyckades Pernilla Andersson bli förflyttad till SALO, men först sedan hon själv utkämpat en mindre strid med sin arbetsförmedlare. Hon fick aldrig någon information från AF om att hon hade rätt att byta anordnare, utan det var SALO som upplyste henne om det.

För två andra missnöjda deltagare, Eliana Carvacho och Gyöngyver Mezsaros, blev vägen bort från Jobbfabriken betydligt mer konfliktfylld.
Eliana, från Chile, och Gyöngöver, från Ungern, är två medelålders kvinnor med anmärkningsvärt lika livshistorier: bägge med akademisk utbildning och bra jobb i sina hemländer, kom till Sverige för kärlekens skulle, men fann det mycket svårare än de hade räknat med att hitta en plats på arbetsmarknaden i det nya landet.
- Deras egna projekt var bara trams. Man kunde göra mätningar med en ”mångfaldsbarometer” hos olika myndigheter eller skriva en ”livsbok” åt en gammal människa – inte är det något som leder till jobb. Och 90 procent av deltagarna sysslade i verkligheten inte med något projekt alls, säger Gyöngyver Mezsaros.
Eliana Carvacho började även hon planera för att starta ett eget företag, i turistbranschen – och även hon fick samma avtal med Blatteförmedlingen framlagt för sig.
Ivan Daza, chef och huvudägare för Blatteförmedlingen, hävdar i en skriftlig förklaring att avtalet gäller när Jobbfabriken gjort ”betydande investeringar” i deltagarnas projekt. Av avtalstexten framgår dock att ”investeringarna” består av ”upplåten kontorsplats samt konsulthjälp” – samma sak som man redan får 5000 kronor i månaden av AF för att erbjuda deltagarna.
Eliana och Gyöngyver gick ut med sin berättelse i tidningen Efter Arbetet. Kort därefter blev de avstängda från Jobbfabriken och polisanmälda (av Jobbfabriken, inte av det påstådda offret) för ”Internetmobbning”. Anmälan syftar på en lång Facebookdiskussion med en annan deltagare som efterhand blir hätsk, men som knappast framstår som något åtalbart.
- Det är en efterhandskonstruktion, vi fick först veta att vi blev avstängda för att vi pratat med media, sedan ändrades orsaken efter att Jobbfabriken insett att vi trots allt har yttrandefrihet i Sverige, även för arbetslösa. Även om det tyvärr är alldeles för många andra som är för rädda för att utnyttja den, säger Eliana Carvacho.
Fallet har blivit en följetong i lokala medier och AF har tillsatt en intern utredning. Även JK utreder händelserna.

Andrahandssortering
Myrorna är sedan länge en av Sveriges största anordnare av åtgärdsplatser, i form av bland annat praktik och arbetsträning. De kallas för ”samarbetare” och utgjorde 1500 personer – medan antalet anställda enligt senaste årsredovisningen bara var 300. Enligt tidningen Arbetsmarknaden utmärker sig Myrorna olyckligtvis också som Sveriges sämsta praktikanordnare, sett till resultatet – inte en enda praktikant har fått jobb på företaget sedan 2006.
Inte oväntat har de hoppat på Fas 3 och uppger att de idag ordnar omkring 200 Fas 3-platser. ”Ove” hamnade på deras butik i Göteborg.
- Jag reagerade på att vi fick arbeta kvällstid. För en anställd vore det OB-tillägg, men för oss blir det inget extra. Mycket handledning var det inte. På eftermiddagarna kunde det vara en enda anställd på något dussintal praktikanter. Och varje gång man tog en paus var genast en handledare framme och hetsade. Särskilt de som sorterade prylar nere i lagret fick verkligen arbeta hårt. Jag tycker det liknade ett slavläger, säger ”Ove”, som idag har en annan placering.
Reglerna i Fas 3 säger att personerna bara får syssla med arbetsuppgifter ”som annars inte skulle bli utförda”. Men VD Paulina Hellebuyck uppgav själv i december till Ekot att Myrorna inte följer de reglerna, utan att Fas 3:arna på företaget jobbar med alla förekommande arbetsuppgifter.

Ett annat företag i samma bransch som kunnat glädja sig åt Fas 3 är ursprungligen Sundsvallsbaserade Prio 1, som nu också har avdelningar i Linköping och Norrköping. De driver Second Hand-butiker med tanken att runt hälften av gåvorna säljs, medan den andra hälften skänks till ”behövande”. Idag tar företaget enligt Sara Andersson emot runt 200 åtgärdsplacerade varav 95 procent från fas 3. Antalet riktiga anställda är enligt hemsidan 7. I november 2010 besökte Fredrik Reinfeldt Prio 1:s butik i Sundsvall och hyllade verksamheten. ”Jag anser att det här är riktiga jobb”, sade han bland annat.
- Vi utnyttjar inte gratis arbetskraft, eftersom vi skapar ny sysselsättning som inte funnits tidigare för de här människorna. Vi är väldigt noga med att det inte ska ge undanträngningseffekter, säger Sara Andersson, en av ägarna och dessutom lokal moderatpolitiker.
Men det finns väl hjälporganisationer som redan bedriver likadan verksamhet?
- Skillnaden är att de bedriver global hjälpverksamhet, vi bedriver lokal, det som Sundsvallsborna skänker ska gå till andra Sundsvallsbor.
Helén Johansson, som innan hon blev arbetslös jobbat som butikschef på UFF, rekryterades för, som hon trodde, en anställning på motsvarande position när Prio 1 sommaren 2010 skulle starta upp i Linköping.
- Men det visade det sig att jag skulle ha det ”till att börja med” som Fas 3-plats. Ändå var jag arbetsledare när vi byggde upp hela butiken, byggde om lokalen och inredde. Hela arbetet gjordes av Fas 3-are. Och ändå kan jag lugnt säga att hälften av dem gjorde ingenting, utom att dra in anordnarbidrag till Prio 1, berättar hon.
Helén Johansson ger inte mycket för Prio 1:s hjälparbete.
- ”Bistånd till behövande”, påstods det. Jag såg inte att de delade ut någonting. Vi hade inga kontakter med socialtjänsten eller kyrkan, ingenting.
Enligt Stefan Andersson, Prio 1:s regionchef i Östergötland, har man idag 77 Fas 3-deltagare i Linköping och 83 i Norrköping. Han bekräftar att ingen hjälpverksamhet kommit igång i Linköping, men i Norrköping har man enligt honom delat ut bistånd värt mellan 30 och 45 000 kronor sedan i mars.
Med nästan 5000 kronor i intäkter per deltagare tjänar Prio 1 närmre 400 000 i månaden i Norrköping, eller över 3 miljoner sedan i mars. Värdet av biståndet motsvarar alltså lite mer än 1 procent av de bidrag Prio 1 Norrköping får från AF. Om målet att dela ut hälften av allt som lämnas in nåtts har försäljningen varit på omkring 10 000 i månaden – rätt lite för att sysselsätta en arbetsstyrka på 83 personer.

Tomtar och telefonträning
När Helén Johansson ifrågasatte varför hon ännu inte fått den utlovade riktiga anställningen avslutades placeringen hastigt. Istället hamnade hon hos ännu en entreprenör i branschen, Personalstrategerna.
- Det är tänkt att vi ska ”hitta vår egen perfekta Fas 3-plats”. Lite coachning, ”telefonträning”, ”få struktur på dagen” – rent strunt. De ville följa med mig på en intervju, då sade jag att de fick gå själva, berättar hon.
Personalstrategerna finns även i Motala, där de sysselsätter folk med att bland annat sy tomtar och renovera redan felfria stolar. Efter att några missnöjda deltagare talat med Östnytt, blev en av dem, Hans Johlgren, avstängd och polisanmäld. Anmälan lades ned direkt och AF drog till slut tillbaka avstängningen, efter att flera medier uppmärksammat händelsen. Han hade då varit utan ersättning under tre månader.

En lite mer filosofisk/ideologisk artikel, publicerad i SSU:s tidskrift Tvärdrag, också april 2011:

De kan hittas överallt, men företrädesevis i en sliten, kal lokal ute i något industriområde. Människorna där kan måla om felfria stolar eller ha ”telefonträning” för företaget Personalstrategerna, göra mätningar på Jobbfabrikens ”mångfaldsbarometer”, eller ”öka förståelsen för och medvetenheten om Fjärde Storstadsregionen som ett samlande begrepp för kommunerna inom regionen” på bemannings/coachföretaget LTB Kompetens. De kan sortera begagnade kläder på Myrorna eller den nya stjärnan Prio 1, som drivs av en moderat kommunpolitiker och förärades med en besök från Fredrik Reinfeldt. Det handlar förstås om Fas 3 – Sveriges snabbast växande bransch för åtgärdsentreprenörer.
Man hittar dem på Bergsgatan i Malmö, fast de inte ens presenterar sig med en namnskylt vid porten till kontorshotellet. På ytterdörren finns i alla fall en, slarvigt textad: VHM ([]). Därinnanför breder det mest typiska åtgärdssceneriet ut sig: lång rader av (gammalmodiga) dataskärmar i en stor sal, framför vilka långa rader av arbetslösa sitter med uttryckslösa ansikten. Patience, klassikern i sammanhanget, får på en del skärmar konkurrens av schack. Vid några bord sitter ytterligare grupper av människor, hängande över varsin kaffekopp.
– Till skillnad från många andra sådana här typer, så hade VHM faktiskt ett intressant projekt: de ska rita upp en virtuell modell av hur Malmö såg ut 1692 med AutoCAD och 3D-Studio Max. Jättespännande, berättar Magnus Kjellman, som gjorde Fas 3-tjänst på WHM under nästan ett halvår .
-Det var bara ett problem. Vi fick ingen undervisning på programmen. Vi hade en dåligt översatt instruktionsbok som vi skulle lära oss själva från och en handledare, som själv var där med någon subventionerad anställning för övrig, på alla oss 70 arbetslösa, som det var tänkt att man skulle räcka upp handen och fråga. Det tog inte lång tid innan jag insåg att det här fixar jag inte, det ligger inte för mig.
Magnus Kjellman är energisk, gestikulerar och hittar snabbt slagkraftiga formuleringar. Det är ingen överraskning att han tidigare bland annat varit företagssäljare.
– Av de 70 som var där uppskattar jag att 10 lyckades lära sig programmen och arbeta med uppgiften. Övriga kunde indelas i tre grupper. Grupp 1 läste böcker eller löste korsord. Grupp 2 satt i grupper, fikade och snackade. Men det kusligaste var grupp 3, de satt bokstavligen bara och tittade rakt in i väggen. En dag slog insikten ned, att här kommer jag att sitta och göra ingenting i två år, fem dagar i veckan. Då åkte jag direkt till Systemet och köpte 10 ölburkar.
I andra sammanhang skulle det framstått som underligt att sätta dussintals personer till att rita AutoCAD-modeller utan att först lära dem programmet, men i åtgärdsbranschen är det normal affärsverksamhet. Oavsett om en Fas 3-are ritar, sorterar kläder eller målar möbler är hans huvudsakliga uppgift alltid en annan – att dra in de 5000 kronorna i månaden i anordnarbidrag.
Magnus Kjellman flydde till slut VHM genom att kräva en ny placering på de arbetslösas organisation SALO, som samtidigt som man bekämpar Fas 3 politiskt anordnar egna Fas 3-platser – en paradoxal verksamhet på många sätt, men som det förefaller mycket uppskattad av deltagarna. Idag är han själv anställd med anställningsstöd som handledare.
– När jag kom hit kändes det som att börja leva igen, efter att ha stängt av livet. Jag har hela livet jobbat i privata näringslivet med att sälja och dra in pengar, och det är väl inget fel i det, men här känner jag att jag faktiskt hjälper människor som verkligen behöver det, och det är ändå något annat.

Men den anordnare som mer än någon annan fått symbolisera korruptionen inom Fas 3 och som också Magnus Kjellman kallar för ”fienden”, är Jobbfabriken, skapad av den mångsidige entreprenören Ivan Daza som genom detta projekt femdubblade sitt företag Blatteförmedlingens omsättning. Här hamnade Eliana Carvacho och Gyöngyver Mezsaros.
Eliana, från Chile, och Gyöngöver, från Ungern, är två medelålders kvinnor med anmärkningsvärt lika livshistorier: bägge med akademisk utbildning och bra jobb i sina hemländer, kom till Sverige för kärlekens skulle, men fann det mycket svårare än de hade räknat med att hitta en plats på arbetsmarknaden i det nya landet.
- Vi fick välja mellan deras vanliga projekt, ”Livsboken”, ”Mångfaldsbarometern” och så vidare. Bara trams alltihop. Det är inget som leder till några jobb. 90 procent sysslade inte med något projekt över huvud taget, de satt och fikade och snackade. Det är trevligt, men i längden blir det jobbigt, berättar Eliana Carvacho.
- Det var en kuslig stämning. Man skulle vara tacksam att man var där och fick göra ingenting, istället för att skickas ut i skogen. Det fanns 3-4 jobb som handledare som man kunde hoppas på, och alla fjäskade för att få dem. Någon gång kom chefen och sade att för att vi hade visat positiv attityd, så bjuder Jobbfabriken på kaffe. Folk skrattade och applåderade åt det! Sedan kunde han säga ”är det någon som inte trivs här?” och peka på dörren ut, säger Gyöngyver Mezsaros.
Eliana Carvacho började med ett mer seriöst projekt, tänkt att leda till eget företag i turistbranschen. Då kom nästa överraskning – Jobbfabriken ville att hon skulle skriva på ett avtal som gav dem 30 procent av intäkterna och alla rättigheter till idén.
-De utnyttjade oss varje gång de kunde, för att städa lokalerna, för att vi skulle sitta i grupper och komma på idéer till nya projekt som de skulle använda. Men detta var för mycket.
Eliana och Gyöngyver gick ut med sin berättelse i tidningen Efter Arbetet. Kort därefter blev de avstängda från Jobbfabriken och polisanmälda (av Jobbfabriken, inte av det påstådda offret) för ”Internetmobbning”. Fallet har blivit en följetong i lokala medier och AF har tillsatt en intern utredning.
– Men egentligen var vi aldrig ute efter att sätta dit Jobbfabriken i första hand, utan hela Fas 3-systemet. Det är bara en förföljelse av oss arbetslösa. Jag tror att syftet med det är att man ska må dåligt och bli desperat, så att de kan pressa lönerna, få oss att acceptera vad som helst bara för att komma undan, säger hon.

Bland de politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare som nu fördömer Fas 3 är det få som har en fullt så cynisk analys som Eliana Carvacho. De flesta har beskrivit åtgärden som ”misslyckad”, ”ett haveri”, ”meningslös” eller ”kontraproduktiv” – inte som direkt illvillig. Men av allt att döma har hon rätt.
Den verkliga logiken bakom åtgärder som Fas 3 uttrycks exempelvis i den av regeringen tillsatta Långtidsutredningen: ”Genom att programmen ”konfiskerar” den arbetslöses tid, så kan såväl en anvisning till ett program som förväntan om att en anvisning komma att inträffa påverka den arbetslöses sökaktivitet.” Det ger ”en avskräckande effekt… Den befintliga litteraturen visar att sådana anvisningseffekter, hoteffekter eller som vi valt att kalla det annonseringseffekter kan skapas på flera olika sätt. Lite tillspetsat skulle man kunna tala om ”träskjobb” eller liknande insatser.” Så beskriver forskarna det yttersta syftet med alltihop: så många som möjligt av de arbetslösa måste fungera som ”effektiva konkurrenter om de befintliga jobben. Detta bör leda till en press nedåt på lönerna…”
Det naiva antagandet att Fas 3 och andra åtgärder på ena eller andra sättet är avsedda att vara någonting positivt från den arbetslöses synvinkel, utgör en blind fläck i debatten om Fas 3.

2010 kastades Hans Johlgren, Motala, ut ur Jobb- och Utvecklingsgarantin och förlorade sin försörjning, efter att han i Östnytt vågat gå ut med offentlig kritik mot företaget Personalstrategernas innehållslösa pysselsättningsprogram. 2004 kastades Bertil Kastberg, Malmö, ut ur Aktivitetsgarantin och förlorade sin försörjning, efter att han i en webbdagbok skildrat företaget Eductus innehållslösa jobbsökarkurser (både Johlgren och Kastberg fick efter flera månaders kamp så småningom rätt).
Man kan inte komma ifrån att den blinda fläcken hos många socialdemokratiska debattörer specifikt skymmer att jobbcoacher, jobbtorg och Fas 3 är en vidareutveckling av vad som redan pågick i den socialdemokratiska regeringens arbetsmarknadspolitik – en vidareutveckling på alla sätt till det sämre, förvisso. Men de grundläggade tankarna fanns redan då etablerade: 2002 talade AMS-analytikern Patric Hägglund om Aktivitetsgarantins ”avskräckande verkan” och att ”programmets största förtjänst kan vara just hotet att placeras i det”. 2004 beskrev AMS i ett internt dokument sin uppgift som att pressa de arbetslösa till ”ökad sökaktivitet för att motverka inflationsdrivande löneökningar”. LO:s dåvarande chefsekonom Dan Andersson talade 2008 om att ”kontrollen i arbetslöshetsförsäkringen utövas genom deltagande i för de arbetslösa obligatoriska program” – ett uttalande som kanske inte låter så upprörande, men som kan uttolkas: ”med åtgärder gör vi det så pass otrevligt att vara arbetslös att ingen väljer det frivilligt”.

Det finns också en andra, större, blind fläck, intimt sammanbunden med denna första.
Vi förflyttar oss för ett ögonblick tillbaka till sommaren 2007, i vad som idag verkar som ett avlägset förflutet innan fler än en handfull finanshajar kände till ord som ”subprimelån”. Den svenska ekonomin gick som tåget.
Men konjunkturinstitutet kom med en skarp varning i sin konjunkturrapport för augusti: nu måste det sättas stopp för den fallande arbetslösheten. Den låg då på 6,2 procent, vilket råkade vara exakt den siffra som institutet räknat fram för ”den så kallade jämviktsarbetslösheten, dvs den nivå av arbetslösheten som på sikt är förenlig med stabil inflation”. Därför måste Riksbanken fortsätta att höja räntan, enligt KI.
Riksbanken själv talar numera inte längre om ”jämviktsarbetslöshet” utan om ”resursutnyttjande”.
- Det finns ingen enkel definition av begreppet. Vi gör en uppskattning av hur mycket ledig arbetskraft det finns på arbetsmarknaden och hur mycket företagen använder sina maskiner och byggnader, förklarade Charlotta Edler, informationssekreterare på Riksbanken, begreppet på min fråga.
Den 22 augusti förklarade också vice Riksbankschefen Lars E. O. Svensson att banken höjt räntan och planerat in en serie ytterligare framtida höjningar eftersom ”resursutnyttjandet riskerade att bli för högt”, alltså, alltför få ”maskiner och byggnader” stod oanvända och det fanns alltför lite ”ledig arbetskraft på arbetsmarknaden” – för många var på väg att få jobb. KI noterade också statens då enorma budgetöverskott, men ansåg att även om ”överskottsmålet nu överskrids” är det nödvändigt för att ”stödja penningpolitikens mindre expansiva inriktning” – Riksbankens strävan att hålla arbetslösheten uppe.
Sysselsättningen var – vid detta tillfälle då vi enligt KI och andra nått smärtgränsen – 76 procent – en bra bit under de 80-83 procent den brukade ligga på åren innan 90-talskrisen.
Tillkännagivandet att arbetslösheten måste få stiga, inte för att det saknades pengar eller andra resurser för att bekämpa den, utan för att arbetslöshet sågs som ett självändamål, uppmärksammades knappast alls.
2007 grep den ekonomiska teorin om ”jämviktsarbetslöshet” på ett ovanligt direkt och synligt sätt in i den praktiska politiken. Men den har funnits i bakgrunden för den politiska planeringen allt sedan 1990, sällan omtalad i offentligheten men oifrågasattt innanför maktens portar. Allt sedan dess har vi haft en ekonomisk ordning där arbetslösheten är ett nödvändigt element – och åtgärder som Fas 3 har till syfte att förstärka arbetslöshetens verkan. Med hot om ”träskjobb” ska de arbetslösas ”sökaktivitet” hållas uppe på max, så att de effektivare bidrar till att hålla nere lönerna.

- Jag säger att de kan inte stänga av mig, jag har min yttrandefrihet. Men har jag verkligen det? I Chile under diktaturen hade vi ingen yttrandefrihet, i Sverige har vi det, men hur mycket? Jag känner inte igen mig i Sverige längre. På 80-talet fanns det en frihet, som inte finns kvar längre. Alla är rädda, rädda för myndigheterna, rädda för att förlora jobbet, alla aktar sig för vad de säger. Jag började fråga mig själv, är det jag som är konstig som protesterar? Andra verkar ju vara nöjda med att sitta på Jobbfabriken, är det fel på mig som kräver för mycket?

Ur ekonomernas synvinkel handlar frågan om lönenivåer och inflation. Men fast det ser ut så i modellerna, är inte arbetsmarknaden en marknad som alla andra; varorna där kan själva tänka och känna, och skillnaderna mellan ett arbetslöshetssamhälle och ett samhälle med full sysselsättning tror jag återverkar djupt på de människor som lever i det. När en vara, som arbetskraft, finns i överflöd kan köparna vara kräsna, vända och vrida på den och granska den kritiskt innan de eventuellt slår till. Arbetskraften, människorna, blir många gånger så vana vid denna kritiska blick att de vänder den också mot sig själva, att de inte ens längre känner igen den som en främmande blick.
”Den som är arbetslös anses per definition ha misslyckats”, skriver forskaren Maria Andersson. Det går alltid att fråga sig själv om man inte borde försökt lite hårdare, ställt lite lägre krav, skött sig lite bättre på anställningsintervjun – och om du inte gör det självmant, får du frågorna av din jobbcoach. Ett arbetslöshetssamhälle uppmuntrar människor att fråga sig själva om de duger (i andras ögon), om de passar in (i en redan färdig mall), att anpassa sig. Och det gäller inte bara de arbetslösa utan också den större grupp människor som har ett arbete – för tillfället. En amerikansk tidningsguru i privatekonomi ger sina läsare rådet att inför krisen “fundera på vad som gör just dig så värdefull för företaget att du blir en av dem som får behålla jobbet”. Alla människor reagerar inte så, inte heller bland de arbetslösa; men det är definitivt så man uppmuntras att reagera av exempelvis AF.

Vad är målet för en arbetarrörelse, som kallar sig reformistisk? Rimligen något i stil med den vision Ernst Wigforss tecknade på 30-talet ” att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav” – ett samhällssystem utformat med människorna och deras behov som utgångspunkt. Teorin om jämviktsarbetslöshet beskriver dess absoluta motsats: ett samhälle där människornas vilja och önskningar ständigt måste hållas i schack med hotet om arbetslöshet, för att det ekonomiska systemet ska fungera.
En reformistisk rörelse måste ställa sig några enkla frågor: är det rimligt att ha offentliga program med syfte att göra människors liv jävligare? Är det rimligt att kanske (i realiteten) 10 procent av den arbetsföra befolkningen ständigt måste hållas i påtvingad overksamhet, ekonomiskt knapphet och dessutom trakasseras av myndigheterna, enbart med syftet att sätta press på resterande 90 procent?
Svaren kan tyckas självklara – och åtminstone för mig är de också det. Ändå måste man vara klar över vad det innebär.
Ett samhälle med full sysselsättning är ett samhälle där människor vet att de är behövda. 1960- och 70-talens uppror – vare sig det handlar om strejkande gruvarbetare eller hippies som “droppade ut” – gjordes av människor som hade en trygghet i botten av sin tillvaro. De var trygga med det de hade, men de var inte nöjda med det. När vi väljer att återupprätta full sysselsättning, vänder vi på spelet på arbetsmarknaden. Nu är det inte längre arbetskraften som ställs inför en kritisk granskning, utan arbetet. Den första vågen av kritik då drabbade löpande bandet (Volvos och Saabs experiment med ”human produktion” utan löpande band slaktades i samma ögonblick arbetskraftsbristen försvann), tidsstudierna och den auktoritära disciplinen på arbetsplatserna , men ingenting säger att det hade behövt sluta där.

Ett program för full sysselsättning pekar därmed också bortom reformismen – eller åtminstone bortom reformismen så som vi hittills känt den.

Slutfasen: reportage med röster från anti-fas 3-rörelsen:
http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20110527-8

Och nu sist, mitt debattinlägg på Newsmill:
http://www.newsmill.se/node/37436